Avslutning

Perspektiv: Emelie

Allas hjärtan slår normalt igen. Det känns lite konstigt att vara tillbaka i svenskaklassrummet, ungefär som när man kommer tillbaka från en lång semester, eller ett sommarlov. Och precis på samma sätt är hjärnan så där långsam och förvirrad, som om den glömt bort alla de vanliga genvägarna.

Men vi försöker i alla fall sammanfatta vårt studiebesök:

Johann Wolfgang von Goethe kändes som en rätt igenom estetisk och poetisk man. Spontan och full av känslor. Han skrev vad han kände för, när han kände det – enligt honom är den bästa litteraturen i någon mån byggd på egna erfarenheter. Goethe intresserade sig för det vetenskapen inte kunde förklara, han inspirerades och stöddes av ungdomsrörelsen ”Sturm und drang”, och blev en av de första romantikförfattarna.

Han valde att skriva sin världskända debutroman ”Den unge Werthers lidanden” i brevform för att få berättelsen ännu mer personlig och känslofylld.

Vår tolkning av det sista brevet – en känsla av att Werthers kanske ville dölja de oroligare känslorna inombords för Lottes skull – bekräftades inte av Goethe. Liksom författarna efter honom, romantikens författare, censurerade han ingenting. Breven är öppna och ärliga, de speglar rakt hans känslor.

Trots det tragiska slutet, verkar Goethe tänka sig en lyckligare fortsättning för Lotte – han lämnar dock det beslutet hos läsarna. Kanske beror det på att Lotte speglar den verkliga förälskelsen Charlotte?

Studiebesök i historien har alltid samma exotiska känsla över sig. Själva luften är liksom annorlunda, så mycket mer fylld av allt möjligt. Jag trodde aldrig att det skulle vara så häftigt att möta romantikförfattaren Johann Wolfgang von Goethe. Det var kanske inte just orden som fångade min största uppmärksamhet, utan snarare hur han formade och betonade dem, hur han satt, vad hans händer gjorde. Hans sätt kändes annorlunda på en väldigt grund nivå, men här och var skymtades en ännu djupare nivå – den som varje människa har. 

Hemresan

Perspektiv: Johanna

Dörrarna slogs igen och vi tog var sitt djupt andetag. Atmosfären i bilen kändes lugn men samtidigt lite spänd. Upprymda, nyfikna och lite förskräcka. Allt på samma gång. Trots att tekniken finns är det inte varje dag man reser tillbaka i tiden, det är inte varje dag man besöker Romantiken, råkar försäga framtiden och träffa en känd (och död) författare. Emelie rätade på sig och startade motorn. ”Kvart i tre Emelie!”, uppmanade Filip som åter igenom satt i framsätet. Emelie la huvudet på sned, såg på Filip och greppade sedan tag i ratten enligt Filips önskan. Filip log självbelåtet där han satt, la armen mot fönstret och såg ut medan Emelie styrde upp bilen mot tidsvägen.
   ”Trots den lilla incidenten tycker jag att det gick helt okej, after all” sa jag högt till alla i samma veva som vi kom ut på vägen.
   ”Ja, det var häftigt att se allt” instämde Sofia. ”Men Filip” skrattade hon och lutade sig bakåt i sätet.
   ”Helt klart bättre än att bara läsa om det!” Emelie gasade på och höll ut till höger för en förbifarande bil. 

Det blev tyst i bilen en stund, men tystnaden bröts när det plötsligt hördes ett ljud. ”FILIP! DET ÄR FARLIGT! IN IGEN!” skrek jag när jag fick syn på Filip som öppnat fönstret och nu hade huvudet utanför bilen. Hans ansikte blev blekt och helt plötsligt hade han grått skägg. Hårfästet flyttades synbart allt mer uppåt för varje sekund och håret blev kritvitt. Tillslut hade han inget hår mitt på huvudet och hans ansikte var fyllt av rynkor. Läpparna aningen blåa och torra och ögonlocken hängde lite. ”Va? Jag hör inte vad ni säger” skrockade Filip och det lilla hår han hade kvar flög av och försvann bakom oss. ”Ditt hår!” ropade Sofia. ”Emelie du måste backa! Backa Emelie” Emelie satte ner foten och bromsade tvärt. Vi föll ner, allt förutom Filips ögonbryn som föll av och vi lämnade dessa ovanför oss. Rakt genom tidsvägen och ner mot marken. Med en duns hamnade vi mitt på ett trägolv, runt omkring oss for damm och vi såg knappt någonting. Vi klev ut ur bilen och dammet la sig, framför oss satt en grupp människor i stora utstyrslar och hattar.  Bakom oss stod en man i en klänning med öppen mun. En annan man stod vid sidan av den stora teaterscenen och stirrade förvirrat på. 

Trots att vi alla verkade konstiga inför dessa människor var alla blickar på Filip som saknade både hår och ögonbryn. Hans ansikte var gammalt men resten av hans kropp var som vanligt. ”Ööh, To be or not to be. This is just an illusion!” sa jag och klev in i bilen igen. Emelie, Sofia och Filip följde mitt exempel och satte sig i bilen, stängde dörrarna och såg på varandra. ”Var det där Shakespeare borta bredvid scenen?” sa Sofia. ”Är vi i England?” Filip vred sakta på huvudet och öppnade munnen. ”Kan vi fixa det här nu?” Hans röst var skrovlig och raspig och det hördes knappt vad han försökte säga. 

   Det blev fart, Emelie körde snabbt ifrån den engelska teatern och styrde bilen tillbaka mot Romantiken. Filip fick hålla sitt huvud utanför fönstret och lika snabbt som han hade blivit gammal blev han nu normal igen. ”Gör en U-sväng istället nu då” sa jag och lutade mig framåt så Emelie skulle höra. Hon gjorde som jag föreslog och vi kom säkert på rätt håll igen.

”Lite kaos ska det väl vara på en tidsresa? Annars är det ju inte roligt!” sa Filip när vi kommit fram till Sverige år 2014 igen. Emelie styrde bilen från tidsvägen och ner mot det vi kände till bäst. Det som Goethe kallade framtiden. 

[www] Hämtat från: http://janeaustensworld.files.wordpress.com/2012/06/sadlers_wells_interior_rowlandson_microcosm_1810.jpg 2014-05-07

Intervjun med Goethe

Perspektiv: Sofia

Det är en nervkittlande känsla att prata med någon från en annan tid, speciellt när denne någon är en av de mest berömda författarna och poeterna genom tiderna. Här sitter han nu, Johann Wolfgang von Goethe. Året är 1786. Goethe tittar på oss med sina kolmörka ögon och jag möter hans blick. Mitt hjärta dunkar i bröstet. Han har ett uttrycksfullt ansikte, vilket gör det aningen svårtolkat. Det ljusbruna lätt lockiga håret ramar in ansiktet som karaktäriseras av den säregna näsan.
     Vi har tillsammans tänkt ut frågor till intervjun, och Filip har tagit på sig ansvaret att ställa dem.

     ”Tack för att vi får träffa Er här idag herr Goethe, det är verkligen en ära. Vi har så många frågor att ställa till Er men vi ska försöka att inte ta upp allt för mycket av Er tid. Kan ni berätta hur Ert intresse för skrivande började?” frågar Filip. Goethes mungipor letar sig långt ut i kinderna. Inombords drar jag en lättnadens suck, tidigare har Goethe sett lätt förvirrad ut.
     ”Ända sedan tidig barndom har jag haft ett ständigt växande intresse för det skrivna ordet. Som barn hade jag som vana att lära mig början av böcker utantill. Det började med de fem moseböckerna, och sedan Ovidius verk ’Metamorfoser’. Några av mina tidigaste förebilder var Friedrich Gottlieb Klopstock och den grekiska poeten Homeros.”

     ”Varför valde du att gå mot strömmen och skriva om känslor? Var ’Sturm und Drang’ en inspiration för dig?”
     ”Det uttalas ’Sturm und Drang’ inte ’Störm ont Dronk’.” rättar han Filip och rätar på ryggen ”Du verkar inte vara särskilt begåvad i tyska… Jag har alltid varit intresserad av det vetenskapen inte kunnat förklara. Kärleken tillhör det oförklarliga men ändå påverkar det människan så starkt. Det är bland annat det jag vill framföra i ’Den unge Werthers lidanden’, där kärleken är så stark att det kan gå så långt att man begår självmord i kärlekens namn. En känsla så stark förtjänar att bli skriven om, oavsett om det i slutet slutar lycklig eller olyckligt. Ingen vetenskap i hela världen kan vara viktigare än känslor så starka. ’Sturm und drang’ var en stor del av min ungdom och det har alltid varit en inspiration till mina berättelser. Det har också varit ett stöd för mig under livet. Jag antar att rörelsen fångade mitt intresse för att den var så rebellisk.”

     ”Ni skrev ’Den unge Werthers lidanden’ när ni endast var 25 år gammal, vad inspirerade Er att skriva en så tragisk kärlekshistoria?”
     ”Boken baseras på ett eget förhållande jag hade. Jag fick inspirationen till boken från känslor jag hade haft för en kvinna som hette Charlotte Buff. Werthers kärlek Lotte är till stor del baserad på henne. När jag var mycket ung blev jag förälskad i henne. Vår bekantskap var synnerligen hjärtlig men hon avvisade mig för att istället gifta sig med Johann Christian Kestner.” När han säger detta ger han oss en tung blick för att sedan vända den ner mot det mörka trägolvet. ”Jag anser att all den bästa litteraturen grundar sig på egna uppleverser i någon mån. Allt jag skrivet är tillfälligt. Vad jag hämtar från verklighetet just för tillfället, litteratur som bara tas ur luften har jag inget intresse för.”

     ”Kan ni ge oss lite insikt i vem Werther är och vad som motiverar honom att ta sitt liv?”
     ”Werther är en fiktiv människa och eftersom boken baserades på mitt förhållande med Charlotte Buff så tog jag även vissa karaktäristiska drag från mig själv i Werther. Jag har däremot inte baserat alla händelser på verkliga händelser, detta gäller även självmordet såklart.”

     ”Varför valde ni att publicera boken ’Den unge Werthers lidanden’ anonymt?”
     ”Jag kände att berättelsen var väldigt personlig, jag skriver om Lotte som är en förkortning på namnet Charlotte. Charlotte var min gamla kärlek som jag har baserat mycket av texten på. Om hon hade läst boken själv och sett att den var skriven av mig så hade hon förstått direkt att jag skrev om oss.”

      ”Boken är uppbyggt av brev som Werther skriver till en nära vän, varför valde ni att göra boken i just brevformat och inte den vanligare litterära formen?”
     ”Hm. Jag tyckte att man kom Werther väldigt nära inpå eftersom man får läsa hans brev. Detta är hans ord, hans tankar och känslor. Själva språket blir också mer poetiskt än i andra fall.”

     ”Vi har läst det sista brevet ur boken ’Den unge Werthers lidanden’, alltså Werthers avskedsbrev. I brevet som riktar sig till Lotte skriver Werther om hur lugn han känner sig inför att ta sitt liv, helt tveklös inför beslutet. Skrev Werther ned sina sanna känslor i brevet som han hade ögonblicken innan han gick bort eller låtsades han vara lugnare än han verkligen var, för att försäkra Lotte om att han tagit rätt beslut”
     ”Det är klart att han är rädd inför vad som väntar honom, men bara för att han är rädd betyder det inte att han inte är lugn inombords. Han har inte längre något svårt val han står inför. Han har redan gjort sitt val. Han vet vad han måste göra, och det är just det, att han accepterar döden, som gör honom lugn. Werther är redo att dö och han tvivlar inte. Han fruktar döden men tar till sig den.”

     ”I slutet av boken står det att man fruktar för Lottes liv efter Werthers död. Hur går det för henne, klarar hon av att hantera sorgen?”
     ”Det är upp till varje läsares fantasi att besvara den frågan. Om ni vill ha min personliga tolkning är hon förstås bedrövad. Det tar många år innan hon blir återställd igen, men hon minns Werthers ord till henne; ’Lev väl! Lev väl!” och hon bestämmer sig för att följa hans råd.”

     ”Vad arbetar ni med i nuläget?”
     ”Jag har faktiskt fått inspiration till en ny bok och börjat skriva lite på den” Filip gav Johanna en fundersam blick och vände sedan blicken mot Goethe. Det blev tyst i rummet för någon sekund. Filip bröt tystnaden och sa:
     ”Menar du Faust?”. Det hördes nästan hur vi tre tjejer slutade andas, våra ögon spärrades upp och paniken kröp fram. Filip såg på oss med förvånad och undrande blick tills det slog honom.
     ”Ja, vilket bra namn!” utbrast Goethe. Vi reste oss hastigt, plockade ihop våra saker och rusade ut mot dörren.
     ”Öh, vi måste gå nu… men ha det så bra!” ropade Emelie mitt upp i vår flykt och precis när dörren slogs igen vände vi oss alla mot Filip.
     ”Hur tänkte du!?” skrek Johanna.
     ”Du kan ju inte avslöja något från hans framtid Filip!” sa jag när vi sprang över torget och mot bilen.

BILDKÄLLA: Wikipedia [www] Hämtat från http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/0e/Goethe_%28Stieler_1828%29.jpg 2014-05-07
BILDREDIGERING: Filip Olofsson 

Wikipedia [www] Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_unge_Werthers_lidanden 2014-04-25
Wikipedia [www] Hämtat från http://en.wikipedia.org/wiki/The_Sorrows_of_Young_Werther 2014-04-25
Wikipedia [www] Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe 2014-04-28
Wikipedia [www] Hämtat från http://en.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe 2014-04-28
Wikipedia [www] Hämtat från http://en.wikipedia.org/wiki/Charlotte_Buff 2014-04-28
Wikipedia [www] Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Sturm_und_Drang 2014-04-28

Combüchen, Sigrid (1980). Författarnas Litteraturhistoria - de utländska författarna 1. S.340-343, 345-348, 350-352. Södertälje: Författarförlaget

Resan till Romantiken

Perspektiv: Johanna

Tidsmaskinen är ett väldigt bra verktyg för skolan då det är mycket mer intressant att se än att höra och läsa om redan passerade händelser och tidsperioder. ”Så, är ni redo? Bilarna står uppe på taket och väntar, endast ni med körkort får köra! Är det någon grupp som behöver en chaufför får ni gå ner till vaktmästaren så hjälper han till att styra manuellt.”
   Emelie log glatt och skuttade upp från stolen som den enda i gruppen med körkort. En självklarhet att Emelie skulle bli chaufför ner till epoken Romantiken.

I hissen på väg upp till taket diskuterade vi våra frågor till författaren vi skulle intervjua. Filip fick springa ner och hämta sina anteckningar då han hade glömt de i skåpet. Emelie passade då på att ställa in bilen på år 1786. Jag och Sofia satte oss i baksätet och lämnade framsätet till Filip. När han dunsade in i bilen vände sig Emelie om. ”Säkerhetsbälten?” Vi nickade. Jag kunde nästan höra hur spänningen steg. Det var alltid lika spännande och roligt att åka tillbaka i tiden. Det var så mycket ”nytt”, alla blickar och de speciella dialekterna.

Emelie startade bilen och drog iväg. Jag, Sofia och Filip vände oss mot fönstren och observerade hur tiden flög förbi. I tidsvägen syns verkligheten de resande åker förbi. Men på grund av den höga hastigheten syns det bara tydligt i svängarna när hastigheten sänks. ”Kolla, där är andra världskriget!”, sa Sofia exalterat och pekade åt vänster. Det syntes bomber, randiga pyjamasar, koncentrationsläger och soldater.

”Vi ska alltså leta upp Goethe och intervjua honom? Sen då? Ska vi bara åka tillbaka igen?”, frågade jag när vi lämnat kurvan. ”Jag antar att vi ska se oss omkring lite allmänt, men sen ska vi nog bara åka tillbaka ja. Vad har du för uppfattning om Romantiken Johanna?”, sa Filip och vände sig om för att bemöta min blick. ”Alltså, jag tänker att Romantiken… det var mycket känslor, kärlek och inte alls mycket vetenskap. Sen läste jag även att den litterära Romantiken bara var för en liten skara eftersom inte alla hade råd att köpa de dyra böckerna så jag antar att det är stora klyftor mellan rika och fattiga.”, svarade jag och Filip nickade som svar.

I nästa kurva syntes konstiga målningar, troligtvis från modernismen eftersom den var tolkbar på flera olika sätt. Efter det dök det upp gamla bibliotek, vetenskapsmän och fattiga stadskvarter innan vår chaufför till sist saktade in och svängde av tidsvägen och landade i Frankfurt am Main år 1786. Bilens varningsklocka tjöt till och varnade om tiden vi kunde vistas i den här tiden. Vi hade exakt 3 timmar på oss att undersöka epoken och intervjua Goethe. Vi klev ur bilen och stängde bildörrarna tyst, för att inte dra åt oss mer uppmärksamhet än vad vi redan gjort. 

Vi befann oss mitt på ett torg, marken var täckt av kullersten och husen omkring hade nästan alla stenfasad och de övriga få träfasad. Luften kändes ren och frisk, människorna såg ut att vara lyckliga, fyllda med drömmar, känslor och fantasier. Jag lät mig inte luras av det mitt första intryck, för jag vet att det även finns människor som inte hade råd att ta sig in till torget, människor som inte fick ta del av litteratur och konst.

”Hette han Göte eller? Vart hittar vi den gubben då?”, sa Filip samtidigt som han la armbågen på bilens tak och handen mot kinden. Emelie brast ut i skratt, jag suckade och Sofia log lite roat. ”Goethe Filip, Goethe”, rättade jag.

Sofia hade koll på vart vi skulle hitta Goethe, han bodde i ett gult stenhus mitt i staden. Människorna i staden tittade förvirrat på oss, ett barn drog sin mor i klädseln och frågade om oss. Vi försökte ignorera allas blickar och rusade över torget och fram till Goethes bostad. Väl utanför huset gick Emelie fram och knackade på dörren. Det knarrade väldigt när dörren sakta gled upp och framför oss stod Johann Wolfgang von Goethe, född år 1749.

Textanalys

Avskedet - ett utdrag ur "Unge Werthers lindanden"

Allt är så tyst omkring mig, och min själ är så lugn. Jag tackar dig, min Gud, att du skänker dessa sista ögonblick en sådan värme, en sådan kraft.
   Jag går till fönstret, kära Lotte, och ser ut, och ser ännu genom de stormpiskade, förbiflyende molnen några enstaka himmelns stjärnor! Nej, I skolen ej falla! Den Evige bär er vid sitt hjärta liksom även mig. Jag ser tistelstångsstjärnorna på Karlavagnen, den härligaste av alla himmlens stjärnbilder. När jag om kvällarna gick ifrån dig, när jag trädde ut ur din port, stod den över mig. Med vilken salig berusning har jag ej ofta sett på den! Ofta med höjda händer gjort den till ett tecken, till ett heligt vårdtecken på min sällhet! Och ännu! – o, Lotte, vad finns, som ej erinrar mig om dig? Omger du mig ej? Och har jag ej som ett barn, som ständigt vill ha mer, ryckt till mig en mängd småsaker, som du, heliga, berört?
   Kära silhuett, jag ger den tillbaka till dig, Lotte, och ber dig att vörda den. Tusen, tusen kyssar har jag tryckt på den, tusen hälsningar har jag vinkat till den, när jag gått ut och när jag kommit hem.
   Jag har i en biljett bett din far att skydda mitt lik. På kyrkogården står det två lindar, borta i hörnet åt utmarkerna till; där önskar jag få vila. Han kan, han vill göra det för sin vän. Bed honom, även du! Jag vill icke begära, att fromma kristna skola lägga sina kroppar bredvid en stackars olycklig. Ack, jag skulle vilja begravas vid vägkanten eller i den ensliga dalen, så att präst och levit korsande sig kunde gå förbi gravstenen och samariten fälla en tår.
   Se, Lotte! Jag ryser ej att fatta den kalla, förfärliga kalk, varur jag skall dricka dödens rus! Du räckte mig den, och jag tvekar ej. Förbi! Förbi! Så äro de uppfyllda, alla mitt livs önskningar! Så kall, så stel skall jag klappa på dödens kopparport!
   Om jag ändå blivit beskärd den lyckan att dö för dig! Lotte, få offra mig för dig! Jag ville dö modig, glad, om jag kunde ge dig åter ditt livs lugn och lycka. Men ack, det blott några få ädla givet att få gjuta sitt blod för de sina och genom sin död upptända nytt, hundrafaldigt liv hos sina kära.

I dessa kläder, Lotte, vill jag bli begraven; du har berört dem, helgat dem. Jag har också bett din far därom. Min själ svävar övre kistan. Man bör ej undersöka mina flickor. Denna blekröda rosett, som du bar vid barmen, när jag första gången såg dig bland dina barn – o, kyss dem tusen gånger och berätta för dem deras olycklige väns öde! De kära småttingarna! De svärma omkring mig! Ack, hur jag fäste mig vid dig och från första stunden omöjligen kunde lämna dig!  Denna rosett skall begravas med mig! På min födelsedag fick jag den av dig! Hur hungrigt njöt jag ej allt! – Ack, jag tänkte ej, att vägen skulle leda mig hit! – Var lugn! Jag ber dig, var lugn! -
   De äro laddade. Klockan slår tolv! – Små må det ske! Lotte! Lotte, lev väl! Lev väl!

En granne såg blixten och hörde skottet. Men då sedan allt förblev tyst aktade han ej vidare därpå.
   Vid sextiden på morgonen träder betjänten in med ljuset. Han finner sin herre på golvet, pistolen, blodet. Han ropar, han ruskar honom; inget svar han rosslar dock ännu. Han springer efter läkare, till Albert. Lotte hör portklockan ringa, en skälvning griper alla hennes lemmar. Hon väcker sin man, de stiga upp; betjänten framför gråtande och stammande olycksbudet; Lotte sjunker vanmäktigt ner framför Albert.
   När läkare kom till den olycklige, fann han honom liggande, utan räddning; pulsen slog, men alla lemmarna voro stela. Han hade skjutit sig genom huvudet över högra ögat, hjärnmassa var utsprängd. Man lät till ytterligare visso en åder på armen; blodet rann, han andades ännu.
   Av blodet på stolkarmen kunde man sluta, att han fullbordat gärningen sittande vid pulpeten; sedan hade han sjunkit ned från stolen och i konvulsiviska ryckningar vältrat sig runt densamma. Han låg medvetslös på rygg vid fönstret, var fullt påklädd, med stövlarna på, i den blåfracken med gul väst.
   Husfolket, grannarna, hela staden kom i rörelse. Albert trädde in. Man hade lagt Werther på sängen och förbundit pannan; hans ansikte var redan som en döds, han rörde icke en lem. Lungorna rosslade ännu förfärligt, än svagt, än starkare; man väntade när som helst på hans slut.
   Av vinet hade han blott druckit ett glas. ”Emilia Galotti” låg uppskalgen på pulpeten.
   Låt mig slippa säga något om Alberts bestörtning, om Lottes jämmer.
   Den gamle amtmannen kom, så snart han hade fått underrättelsen, ridande i sporrsträck; han kysste den döende under de hetsaste tårar. Hans äldsta söner kommo snart efter honom till fots; de sjönko ned vid bädden, ett rov för den obändigaste sorg, kysste hans händer och mun, och den äldste som han alltid hållit mest av, hängde fast vid hans läppar, tills den döende givit upp andan och man med våld måste avlägsna honom.
   Klockan tolv på middagen dog han. Amtmannens närvaro och hans åtgärdet förebyggde folksamling. Klockan elva på kvällen lät han begrava honom på den plats, han själv utvalt. Den gamle följde kistan, så även hans söner. Albert förmådde det ej. Man fruktade för Lottes liv. Hantverkare buro honom. Ingen präst ledsagade tåget. 

Johann Wolfgang von Goethe - Avskedet

Analys

Författaren till brevromanen ”Den unge Werthers lidanden” Johann Wolfgang von Goethe avslutar sin bok med ett brev kallat Avskedet till karaktären Lotte, huvudkaraktären Werthers förälskelse.

I brevet Avskedet skriver Johann Wolfgang von Goethe mycket dramatiskt och känslosamt troligen på grund av att texten är Werthers sista ord. Språkstilen är gammaldags, poetisk och sorglig. Ett citat som påvisar detta är: "Jag ryser ej att fatta den kalla, förfärliga kalk, varur jag skall dricka dödens rus!" Upprepningar, retoriska frågor och utropstecken används flitigt i texten, förmodligen för att trycka på vissa detaljer och för att ge texten mer kraft och liv. Ett citat ur texten som påvisar detta är: "Små må det ske! Lotte! Lotte, lev väl! Lev väl!" Goethe använder sig av olika perspektiv och synsätt i texten, i samband med detta förändras hela stilen på texten. Exempel på detta är sista stycket som helt saknar känslan och poesin som de övriga delar av texten innehar. "Man fruktade för Lottes liv. Hantverkare buro honom. Ingen präst ledsagade tåget. " Texten är stenkall, och vi anser att det är mycket effektfullt. Vi är övertygade om att kylan gör den redan berörda läsaren ännu mer känslosam, kontrasten är grym - precis som slutet.

Innehållet pendlar mellan Werthers känslor och hans uppmaningar till Lotte samt en allvetande del där det berättas om självmordet och händelserna efter. Goethe målar upp Werther som känslosam men samtidigt relativt lugn inför döden. Eventuellt för att Werther skulle verka lugn inför Lotte.

Av sista kapitlet i boken att döma passar texten och dess stil bra in på Romantikens skrivnormer. Johann Wolfgang von Goethe lägger in både natur, romantik, olycklig kärlek och mycket känslor. Dessutom är det inget som döljs som anses motbjudande, såsom själva dödsögonblicket. Ett citat som visar detta är: "Han hade skjutit sig genom huvudet över högra ögat, hjärnmassa var utsprängd."Något som däremot skiljer sig från Romantikens skrivnormer är att det inte är en fantasy. Brevet är verklighetstroget och beskriver en tänkbar miljö.
   Goethe inleder sin text genom att använda sig av naturen: "Jag ser tistelstångsstjärnorna på Karlavagnen, den härligaste av alla himmlens stjärnbilder.", vilket är typiskt ett stilmedel från Romantiken. Igenom hela brevet lyser kärleken igenom. Ett tydligt exempel är: "Och ännu! – o, Lotte, vad finns, som ej erinrar mig om dig? Omger du mig ej? Och har jag ej som ett barn, som ständigt vill ha mer, ryckt till mig en mängd småsaker, som du, heliga, berört? " Här anser vi att Johann Wolfgang von Goethe beskriver hur mycket Lotte betyder för Werther, att Lotte är Werthers allt. Det är romantisk och kärleksfullt, vilket är två nyckelord som beskriver epoken Romantiken. 

Litteraturen under romantiken präglas av det övernaturliga och mystiska. "Den unge Werthers lidanden" har inte lika mycket av dessa element som många andra litteraturverk från romantiken. Dock finner man i Werthers sista brev beskrivningar av döden som rimmar bra med övernaturlighet; "Jag skall dricka dödens rus! Du räckte mig den, och jag tvekar ej. Förbi! Förbi! Så äro de uppfyllda, alla mitt livs önskningar! Så kall, så stel skall jag klappa på dödens kopparport!". Beskrivningarna ger intrycket av det finns någonting bortom vårt eget medvetande vilket passar in i romantikens epok.

Enligt oss hade det fungerat även utan det sista stycket, ett snyggare och öppnare slut.  Det var även lite svårt att känna med i texten då den är så annorlunda jämfört med de texter vi brukar läsa och är vana vid och även att vi inte läst hela boken. Däremot tror vi alla att människorna från Goethes tid grät hejdlöst! En mycket snyggt skriven text och Goethe besitter en mycket stor skrivartalang. 

Inledning

Perspektiv: Emelie

I svenskan just nu läser vi om litterära epoker, och vi har även fått chansen att göra ett studiebesök bakåt i tiden! Skolan har lyckats anordna intervjuer med olika historiska författare, och vi ska tillbaka till 1786, för att intervjua 37-årige Johann Wolfgang von Goethe.

Och det är nu alla tänker: Ja men han! Herregud vad intressant.

Om det nu ändå skulle finnas någon därute som inte känner till denna författare, har jag tagit fram lite fakta (dessutom hade ingen av oss fyra hört hans namn förrän några lektioner sedan).

Det skrivs att Goethe till en början hade svårt för att lära, men det hindrade honom inte att bli en mycket välutbildad man som bl.a. gjorde viktigta arbeten och upptäckter inom medicin och vetenskap. Goethe arbetade också mycket inom politiken – han var t.ex. under en period kunglig rådgivare – men vi kommer fokusera på Goethe som författare.

Goethe var mycket inspirerad av ungdomsrörelsen ”Sturm und Drang” (storm och längtan) som vände sig bort från den revolutionära, undervisande trenden. Förnuftet kunde inte förklara allt, menade man. Goethes första roman ”Den unge Werthers lidanden” fullständigt kretsade kring känslor och framförallt kärlek. En olycklig sådan. Det blev succé! Och början till en helt ny litterär epok.

Känslor. Rädsla, sorg, romantik… Romantiken blev en litterär epok full av känslor, drömmar och naturens skönhet. ”Den unge Werthers lidanden” var dock inte så mycket fantasi som annars kännetecknar romantiken, utan bygger faktiskt på hans egna kärleksliv (stackaren). Kanske var det därför han till en början gav ut boken anonymt. Boken är skriven i brevform. I breven skriver den unge Werther till sin vän om sin starka kärlek till Lotte. Kärleken är liksidig, men Lotte är redan trolovad till en annan man. Werthers sjunker allt djupare in i en depression i takt med att han inser att en framtid med Lotte är omöjlig, känslorna är så starka, för starka, och unge Werthers tar sitt liv. Vi kommer att läsa och fördjupa oss i det allra sista brevet – Avskedet.

Wikipedia [www]. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe den 28 april 2014

Wikipedia [www]. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Sturm_und_Drang den 28 april 2014

Eresund Rosing, Ylva och Nilsson, Susanne. (2005). De litterära epokerna – en översikt. S. 17. Stockholm: Liber AB.