Resan till Romantiken

Perspektiv: Johanna

Tidsmaskinen är ett väldigt bra verktyg för skolan då det är mycket mer intressant att se än att höra och läsa om redan passerade händelser och tidsperioder. ”Så, är ni redo? Bilarna står uppe på taket och väntar, endast ni med körkort får köra! Är det någon grupp som behöver en chaufför får ni gå ner till vaktmästaren så hjälper han till att styra manuellt.”
   Emelie log glatt och skuttade upp från stolen som den enda i gruppen med körkort. En självklarhet att Emelie skulle bli chaufför ner till epoken Romantiken.

I hissen på väg upp till taket diskuterade vi våra frågor till författaren vi skulle intervjua. Filip fick springa ner och hämta sina anteckningar då han hade glömt de i skåpet. Emelie passade då på att ställa in bilen på år 1786. Jag och Sofia satte oss i baksätet och lämnade framsätet till Filip. När han dunsade in i bilen vände sig Emelie om. ”Säkerhetsbälten?” Vi nickade. Jag kunde nästan höra hur spänningen steg. Det var alltid lika spännande och roligt att åka tillbaka i tiden. Det var så mycket ”nytt”, alla blickar och de speciella dialekterna.

Emelie startade bilen och drog iväg. Jag, Sofia och Filip vände oss mot fönstren och observerade hur tiden flög förbi. I tidsvägen syns verkligheten de resande åker förbi. Men på grund av den höga hastigheten syns det bara tydligt i svängarna när hastigheten sänks. ”Kolla, där är andra världskriget!”, sa Sofia exalterat och pekade åt vänster. Det syntes bomber, randiga pyjamasar, koncentrationsläger och soldater.

”Vi ska alltså leta upp Goethe och intervjua honom? Sen då? Ska vi bara åka tillbaka igen?”, frågade jag när vi lämnat kurvan. ”Jag antar att vi ska se oss omkring lite allmänt, men sen ska vi nog bara åka tillbaka ja. Vad har du för uppfattning om Romantiken Johanna?”, sa Filip och vände sig om för att bemöta min blick. ”Alltså, jag tänker att Romantiken… det var mycket känslor, kärlek och inte alls mycket vetenskap. Sen läste jag även att den litterära Romantiken bara var för en liten skara eftersom inte alla hade råd att köpa de dyra böckerna så jag antar att det är stora klyftor mellan rika och fattiga.”, svarade jag och Filip nickade som svar.

I nästa kurva syntes konstiga målningar, troligtvis från modernismen eftersom den var tolkbar på flera olika sätt. Efter det dök det upp gamla bibliotek, vetenskapsmän och fattiga stadskvarter innan vår chaufför till sist saktade in och svängde av tidsvägen och landade i Frankfurt am Main år 1786. Bilens varningsklocka tjöt till och varnade om tiden vi kunde vistas i den här tiden. Vi hade exakt 3 timmar på oss att undersöka epoken och intervjua Goethe. Vi klev ur bilen och stängde bildörrarna tyst, för att inte dra åt oss mer uppmärksamhet än vad vi redan gjort. 

Vi befann oss mitt på ett torg, marken var täckt av kullersten och husen omkring hade nästan alla stenfasad och de övriga få träfasad. Luften kändes ren och frisk, människorna såg ut att vara lyckliga, fyllda med drömmar, känslor och fantasier. Jag lät mig inte luras av det mitt första intryck, för jag vet att det även finns människor som inte hade råd att ta sig in till torget, människor som inte fick ta del av litteratur och konst.

”Hette han Göte eller? Vart hittar vi den gubben då?”, sa Filip samtidigt som han la armbågen på bilens tak och handen mot kinden. Emelie brast ut i skratt, jag suckade och Sofia log lite roat. ”Goethe Filip, Goethe”, rättade jag.

Sofia hade koll på vart vi skulle hitta Goethe, han bodde i ett gult stenhus mitt i staden. Människorna i staden tittade förvirrat på oss, ett barn drog sin mor i klädseln och frågade om oss. Vi försökte ignorera allas blickar och rusade över torget och fram till Goethes bostad. Väl utanför huset gick Emelie fram och knackade på dörren. Det knarrade väldigt när dörren sakta gled upp och framför oss stod Johann Wolfgang von Goethe, född år 1749.