Hemresan

Perspektiv: Johanna

Dörrarna slogs igen och vi tog var sitt djupt andetag. Atmosfären i bilen kändes lugn men samtidigt lite spänd. Upprymda, nyfikna och lite förskräcka. Allt på samma gång. Trots att tekniken finns är det inte varje dag man reser tillbaka i tiden, det är inte varje dag man besöker Romantiken, råkar försäga framtiden och träffa en känd (och död) författare. Emelie rätade på sig och startade motorn. ”Kvart i tre Emelie!”, uppmanade Filip som åter igenom satt i framsätet. Emelie la huvudet på sned, såg på Filip och greppade sedan tag i ratten enligt Filips önskan. Filip log självbelåtet där han satt, la armen mot fönstret och såg ut medan Emelie styrde upp bilen mot tidsvägen.
   ”Trots den lilla incidenten tycker jag att det gick helt okej, after all” sa jag högt till alla i samma veva som vi kom ut på vägen.
   ”Ja, det var häftigt att se allt” instämde Sofia. ”Men Filip” skrattade hon och lutade sig bakåt i sätet.
   ”Helt klart bättre än att bara läsa om det!” Emelie gasade på och höll ut till höger för en förbifarande bil. 

Det blev tyst i bilen en stund, men tystnaden bröts när det plötsligt hördes ett ljud. ”FILIP! DET ÄR FARLIGT! IN IGEN!” skrek jag när jag fick syn på Filip som öppnat fönstret och nu hade huvudet utanför bilen. Hans ansikte blev blekt och helt plötsligt hade han grått skägg. Hårfästet flyttades synbart allt mer uppåt för varje sekund och håret blev kritvitt. Tillslut hade han inget hår mitt på huvudet och hans ansikte var fyllt av rynkor. Läpparna aningen blåa och torra och ögonlocken hängde lite. ”Va? Jag hör inte vad ni säger” skrockade Filip och det lilla hår han hade kvar flög av och försvann bakom oss. ”Ditt hår!” ropade Sofia. ”Emelie du måste backa! Backa Emelie” Emelie satte ner foten och bromsade tvärt. Vi föll ner, allt förutom Filips ögonbryn som föll av och vi lämnade dessa ovanför oss. Rakt genom tidsvägen och ner mot marken. Med en duns hamnade vi mitt på ett trägolv, runt omkring oss for damm och vi såg knappt någonting. Vi klev ut ur bilen och dammet la sig, framför oss satt en grupp människor i stora utstyrslar och hattar.  Bakom oss stod en man i en klänning med öppen mun. En annan man stod vid sidan av den stora teaterscenen och stirrade förvirrat på. 

Trots att vi alla verkade konstiga inför dessa människor var alla blickar på Filip som saknade både hår och ögonbryn. Hans ansikte var gammalt men resten av hans kropp var som vanligt. ”Ööh, To be or not to be. This is just an illusion!” sa jag och klev in i bilen igen. Emelie, Sofia och Filip följde mitt exempel och satte sig i bilen, stängde dörrarna och såg på varandra. ”Var det där Shakespeare borta bredvid scenen?” sa Sofia. ”Är vi i England?” Filip vred sakta på huvudet och öppnade munnen. ”Kan vi fixa det här nu?” Hans röst var skrovlig och raspig och det hördes knappt vad han försökte säga. 

   Det blev fart, Emelie körde snabbt ifrån den engelska teatern och styrde bilen tillbaka mot Romantiken. Filip fick hålla sitt huvud utanför fönstret och lika snabbt som han hade blivit gammal blev han nu normal igen. ”Gör en U-sväng istället nu då” sa jag och lutade mig framåt så Emelie skulle höra. Hon gjorde som jag föreslog och vi kom säkert på rätt håll igen.

”Lite kaos ska det väl vara på en tidsresa? Annars är det ju inte roligt!” sa Filip när vi kommit fram till Sverige år 2014 igen. Emelie styrde bilen från tidsvägen och ner mot det vi kände till bäst. Det som Goethe kallade framtiden. 

[www] Hämtat från: http://janeaustensworld.files.wordpress.com/2012/06/sadlers_wells_interior_rowlandson_microcosm_1810.jpg 2014-05-07